haagstrom.weebly.com |
Detta årets julavslutning var det jobbigaste jag varit med om. Det finns inget som kan jämföras med den sorg samt den glädje som fanns inom mig. Jag satt under hela avslutningen, som varade i en timme, och undrade när det skulle brista för mig. När skulle tårarna komma? Jag klarade mig fram till när vi skulle säga hejdå, ändå rätt bra med tanke på mina förvirrade tankar. Först så kom det bara en tår, men när en tår kommit kommer det fler. Ja, tillslut blev det värsta vattenfallet som rann längs kinderna. Jag kommer sakna alla personer något ofantligt mycket. Men det finns alltid de man kommit närmre än andra och jag kan inte beskriva med ord den saknaden som kommer uppstå, eller som redan har uppstått.
Jag vill tacka alla fina människor som har delat denna upplevelsen med mig. Det har varit helt fantastiskt och jag kan inte se på något vis hur det hade kunnat blir bättre. Tack så mycket för att jag har fått lära känna er. Ni kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
1 Kommentar
Ja, nu är det en dag kvar. Kan ni fatta det? Nej inte jag heller! Det känns precis som när jag skulle åka hit. Det är ofattbart att tiden har gått så fort. Det har hela tiden varit så långt tid kvar tills jag ska åka hem och nu händer det, imorgon... Men jag har haft 4 helt fantastiska månader med nya vänner, ny familj och nya upplevelser. Nu lämnar jag snart Paris med glädje och sorg, men jag känner ändå att det är mest med glädje. Här kommer lite minnen i bilder som jag varit med om och med fina människor jag träffa.
Även om jag egentligen inte har tid att göra ett inlägg just nu då jag måste skriva på en inlämning som ska vara inne om en timme måste jag bara få skriva av mig lite. Det är så många tankar som far genom mitt huvud och så mycket känslor som far genom min kropp just nu att jag bara måste få det ur mig. Hur svårt de än är att förklara känslorna och tankarna jag har måste jag försöka förklara dom, bara för att få ut dom. Till att börja med vill jag bara säga att jag är så glad att jag åkte hit. Till en början var det jobbigt då jag inte kände någon, men nu är allt (nästan) perfekt. Jag har fått underbara vänner för livet, jag har lärt mig ett nytt språk och jag har lärt känna mig själv. Det är så mycket som jag har och tacka för denna resa. Bilden på mig själv, bilden på min familj, bilden på mina vänner och allt jag vunnit. Jag kan inte nämna allt för då skulle listan aldrig ta slut.
Tidigare tyckte jag inte riktigt om staden Paris då den är väldigt stressig och det är nästan aldrig en lugn stund. Men man vänjer sig och nu kan jag bara se det fina med Paris (perfekt tajming precis innan jag ska åka hem). Även om jag tycker om Paris ska det bli skönt att komma hem till välkända gator och stigar. Men jag kommer sakna Paris och det är inget jag kan förneka. Samtidigt som jag längtar hem något otroligt till alla nära och kära vill jag inte åka härifrån. Jag vill inte lämna de vännerna jag fått här. Man har kommit varandra så nära på 4 månader då alla började på samma kula och allt var nytt för alla. Jag känner mig verkligen mer hemma här på denna skolan än vad jag gjorde hemma. Det känns mycket bättre att gå till skolan här. Inte för att skolan där hemma är dålig, absolut inte. Men jag känner mig mer hemma i skolan här nere. Mina känslor drar i mig som i en dragkamp. Dom ena vill hem och känna värmen från min familj och mina underbara fantastiska vänner jag saknar så mycket hemma. Medan dom andra drar mig till Paris och personerna här nere. Ibland faller det några tårar innan jag ska sova av tre olika anledningar: 1. av lycka för allt jag uppleva och alla människor jag träffat 2. av saknaden från folket hemma och att det ska bli så kul att träffa dom igen 3. Att jag måste lämna personerna här i Paris Det är jätte jobbigt då jag inte vet vad jag ska känna. Jag känner mig så kluven och jag vet inte vad jag vill just nu. Tänk om det hade varit såhär lätt att skriva ett arbete, då hade jag varit färdig för länge sen. Men självklart är det inte det och det krävs mer jobb än att försöka uttrycka sina konstiga känslor. Till er där hemma i Sverige, vi ses snart Till er här i Paris, vi ses imorgon Juletiden här i Paris är en upplevelse i sig. Julpyntet täcker gatorna med sina små lampor och med sina granar med fejk snö. Ja det finns mycket julpynt på gatorna och på affärerna. Annat är det hemma. Granen sattes upp den 1 december och julkrubban togs fram. Men mer än så är det inte. Man har inga julstjärnor eller ljusstakar i fönstren och här äts ingen typisk julmat och julbaket ska vi inte ens prata om. Det är tråkigt då familjen hemma i Sverige julpyntar, julbakar och äter typisk julmat. Just nu vill jag hem och känna julkänslan hemma. Julen gör sig dock påmind när man kommer ut och gatorna är täckta av julpynt. Nu till helgen är det Lucia och det blir luciatåg för hela slanten. Har anmält mig som fotograf så hoppas på bra bilder.
Nu är det inte långt till hemfärd och jag saknar verkligen hemma så mycket just nu! Torsdag igen. Hade sovmorgon i morse till 09.45 vilket gjorde att jag hann plugga lite innan skolan (precis det man vill använda sin sovmorgon till, eller hur..?). Första lektion bjöd på matte och läraren vi har i Svenska och Kultur och Idehistoria var hemma med sjukt barn så efter matten blev det en liten håla till ännu mer plugg. Ja, det enda jag gör nu på min fritid är att plugga. Känns kul såhär precis innan man ska åka hem. Men måste man så måste man...
Har en redovisning imorgon i kultur och idehistoria om filosofen Rousseau. Hans tankar och idéer tycker jag är lite svåra att förstå. Han vill att människan ska leva i ett samhälle, men ej i en civilisation. Skillnaden mellan dessa är hårfin och det är svårt veta var man ska dra gränsen. Det är dock intressant att läsa om honom, men det finns ju roligare grejer att göra. Idag skulle jag, Emelie och Maria möta upp min värdmamma vid Grand Palais. När vi ska gå upp ur metron känner jag ett litet ryck i min väska, inget starkt, utan bara som när man öppnar ytterfacket på väskan... Jag vänder mig om, ser en man och när jag ska svänga runt för att titta ordentligt försvinner han ner i metron. Jag blir lite paff och kollar min väska. Mycket riktigt, ett av mina ytterfack är öppna! Jag får direkt panik och kollar så jag har alla värdesaker, nycklar, mobil, pengar, metrokort osv. Allt finns där och när jag tänkte efter så insåg jag att jag inte hade något i det facket förutom mina hörlurar. Den lättnaden jag kände, men samtidigt den panik över att jag kunde blivit bestulen. Hädan efter kommer jag aldrig ha värdesaker i ytterfacken!! Imorgon efter skolan ska jag åka och hjälpa till på julbassaren som svenska kyrkan anordnar. Där ska jag få gå runt och torka lite bord, fylla på kaffe och te vid borden och bara finnas där som en hjälpande hand. Detta kommer jag även göra på söndag mellan 14.30 och 17.00. Det ska faktiskt bli kul att få träffa lite andra svenskar här i Paris, men också fransmän som kommer till svenska kyrkan. På lördag ska jag först plugga på förmiddagen (kommer inte som en chock längre..), sedan ska jag åka in med några kompisar till Paris för att kolla vinterskor, nyårsklänning och för att köpa julklappar!. På kvällen är planerna att äta ute och sen se bio. Längtar!! |